Forskarintervju: Dokumentation – viktigare för pedagogerna än för barnen

Förskolepedagoger lägger stor vikt vid att dokumentationen genomförs på planerat sätt. Barnen däremot är inte alltid intresserade men lär sig tidigt att anpassa sig för att vinna fördelar, visar Katarina Nilfyr i sin licentiatavhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?
Jag är utbildad lärare och specialpedagog och har arbetat både i grundskolan och sedan 2007 inom förskolan. Att forska om små barns lärande och dokumentation kändes både spännande och lärorikt, så när Ifous sökte licentiander tog jag chansen.

Vad handlar avhandlingen om?
Om förskolans dokumentations- och bedömningspraktik. Avhandlingen bygger på material från tre förskoleavdelningar med barn mellan 3-6 år. Här har jag videofilmat dokumentationssituationer där pedagog och/eller barn utför någon form av dokumentation och där det också sker en interaktion mellan pedagog och barn. Jag har tittat på vad om utspelas i dessa situationer och hur de kan förstås utifrån ett socialkritiskt perspektiv, där förskolans uppdrag har gått från att främst vara en tillsynsverksamhet till att idag vara en utbildningsinstans med ett framskjutet fokus på både lärande och dokumentation.

Vilka är de viktigaste resultaten?
Att pedagogerna och barnen i studien tycks ge dokumentationssituationerna olika innebörder och betydelser. 

Medan pedagogerna är inriktade på uppgiftens mål och syfte, är barnen mer flexibla och föränderliga, både i sitt tänkande och görande. Ett illustrerande exempel är när barnen har fått i uppgift att rita träd i samband med temaarbete om bland annat träd. Men i stället för ett träd levererar en pojke en teckning av en tomte som han berättar om. Vid dokumentationssituationen försöker pedagogen förhandla med pojken om att teckningen ändå kanske föreställer ett träd genom att fråga vad som är stam och grenar. Här jakar pojken lite svävande med ett ”mm”, för han tycks mest vilja bli färdig med alltihop och göra något annat. Materialet visar på flera likande situationer där pedagoger i bästa välvilja försöker locka fram något hos barnen som inte sällan säger, ”hmm” och sedan springer därifrån.

För pedagogerna förefaller det vara viktigt att få till stånd någon form av dokumentation. Samtidigt är de oerhört måna om att ge barnen frihet att göra vad de vill så fort dokumentationen är klar.  

Det här fångade barnen förstås upp och jag fascinerandes av den anpassning som barnen använde sig av. De lärde sig tidigt att vara följsamma genom att exempelvis säga det som förväntas av dem, för att sedan få göra något annat.

Sammanfattningsvis visar mina resultat att det ofta sker en transformering av det barnet har gjort till det som pedagogerna hade tänkt att de skulle göra.

Jag vill absolut inte rikta någon kritik mot pedagogerna, det finns en oerhört stor välvilja att bedriva en bra förskoleverksamhet. Samtidigt är det viktigt att pedagogerna själva reflekterar över praktiken kring dokumentation och bedömning. Dokumentationen är något som lyfts fram för att visa både på verksamhetsutveckling i stort men också den egna professionsutvecklingen samt barns bästa.

Vad överraskade dig?
Barnens anpassning, att de så tidigt blev så ”förskoleskickliga” och välregisserade, de tycks lära sig läsa av ett institutionellt system. Det var både spännande och skrämmande att se deras förmåga att navigera för att så snabbt som möjligt få ägna sig åt något annat.

Vem har nytta av dina resultat?
Främst förskolepedagoger, min förhoppning är att resultaten kan bidra till att belysa och problematisera förskolans dokumentations- och bedömningspraktik. Vad eller vilket lärande är det egentligen som dokumentationerna symboliserar? Vidare är det betydelsefullt att diskussionen om förskolans dokumentations- och bedömningspraktik samt institutionens förändrade uppdrag i stort förs på olika nivåer och inom samtliga instanser som berör förskolan.

Du har gått forskarskolan samtidigt som du jobbat halvtid på ditt vanliga arbete i kommunen. Hur var det att dela tiden mellan forskning och praktik?
Det gick bra. Den enda nackdelen var att vi fem licentiander inom Ifous Fou-program inte riktigt kunde ta del av den akademiska världen, besöken på universitetet blev lite mer som gästspel. Synd var också att vi licentiander inte fick möjlighet att träffas lite oftare.

Katarina Nilfyr skrev sin avhandling inom ramen för Ifous FoU-program Små barns lärande, läs mer om det här.

Text: Susanne Sawander